Jag har suttit många gånger och sneglat på rensafisk.se de senaste dagarna, nu måste jag ju skriva något. Det är ju skittråkigt med en blogg som aldrig uppdateras, samtidigt ska man ju inte bara trycka in massa smörja för att fylla ut…

Hur som helst, nu är det måndag och det var en vecka sen jag började på Clas Ohlson och Louise började på KappAhl. Det har gått riktigt fint på Clas Ohlson, jag har lärt mig mer än vad jag trodde jag skulle få lära mig i och med att jag bara är “extrahjälp”. Det kan man verkligen kalla det, extrahjälp. De kommande veckorna är jag schemalagd i snitt två dagar i veckan och många gånger bara 4 timmar åt gången… Ni kanske redan förstår att detta inte håller i längden.

Jag har än en gång, i samband med att jag skrev på kontrakt med chefen förklarat att jag måste ha något mer jobb annars fungerar inte detta. Han är helt med på noterna och sa att han skulle kolla runt med sina “kontakter” om det inte gick att fixa något jobb till mig. I kontraktet jag skrev på så är uppsägningstiden en månad, vilket är på tok för lång tid för min del. Jag kan ju inte stanna en månad från den dagen vi inser att det inte kommer mer jobb och vi måste fundera på om vi ska vara kvar… Chefen sa att vi har ett muntligt avtal på att han “släpper” mig direkt om det skulle strula ihop sig, det är trots allt inte så många timmar att fylla upp om jag försvinner. Om han påstår något annat när dagen kommer, ja då får det vara hans problem, jag stannar inte och arbetar en månad extra för att fylla upp 8-10 timmar i veckan.

Målet har ju hittills varit att samla ihop pengar till en Nya Zeeland-resa. Vi har börjat gå i lite andra banor nu. Lite ironiskt har vi börjat snegla på en jorden-runt-resa, som låter på tok mycket dyrare än att resa till Nya Zeeland. Men faktum är att biljetterna för att ta sig sträckan Stockholm – London – Los Angeles – San Francisco – Auckland – Bangkok – Stockholm inte skulle bli lika dyrt som en tur/retur till Nya Zeeland. Hur fränt vore inte det att ta den resan då?

Vi får se.. vi får se.. Det är ju minst sagt ett lyxproblem vi har, “Åh, var ska vi resa?”