Jag skulle gärna skriva oftare om jag hade något vettigt att skriva. Det har jag väl egentligen inte denna gång heller men pikarna kommer tätare och tätare om att jag borde skriva lite, så jag gör det nu. Idag är det 20 dagar tills vi beger oss hem till Sverige igen. Tågbiljetterna kommer till oss på posten förresten, Louise kära mamma fick hämta ut dem hemma i Sverige och skicka dem till oss.

Jag har ju haft sånt flyt att jag har och jobbar hela denna vecka också pga. att Morten på jobbet dras med någon konstig sjukdom från ett fästingbett tydligen. Det är faktiskt mer slitsamt än vad man tror att jobba i butik har jag kommit på. Man skenar runt i butiken och plockar, visar och letar, ute på lagret och hämtar element, gräsklippare och luftavfuktare och man bläddrar sig blind i den där förbaskade katalogen. Jag tycker det är skitkul att jobba på Clas Ohlson och att företaget har fått utmärkelsen som ett av nordens bästa företag på kundservice förstår jag. Många kunder vill inte bara att vi ska peka var en vara finns, det ska bäras, öppnas, testas och fixas. Vi byter till och med batterier på armbandsur, de kommer med sitt batteri för 20 kronor och ber oss byta det, nästan lite sniket.

Jag får i alla fall väldigt mycket beröm och det känns bra. De säger att det är få som kommit in i jobbet så fort och att jag har fått tagit över Mortens hela ansvarsområde medans han är sjuk är väl ett gott betyg också, så det känns bra. Louise sade till sin chef häromdagen att ett hemresedatum för våran del är spikat, chefen förstod men tyckte självklart att det var väldigt tråkigt. Louise förklarade att hon gärna fortfarande jobbar så mycket som möjligt fram tills det att vi åker hem. Men på chefen lät det tyvärr lite som “Ja, jag ska se om vi kan ge dig ett pass”. Ett pass? Det är ändå tre veckor innan hon åker menar jag, så det känns lite fel av chefen tycker jag, men vi hoppas att det löser.